Avvisning måste väl vara den värsta känslan???

Jag har jättesvårt för det, kan inte acceptera detta,det spelar ingen roll av vem. Det känns lika jobbigt att bli avvisad av en kompis, kille, syskon ja vad som helst. 
och sen spelar ju hur man blir avvisad en viktig roll.
Nu kommer jag dra upp den här kompisen igen, som för övrigt jobbar på skönhet på Åhlens, jag bryr mig inte så mycket om henne sååå eller visst hon är kul o träffa ibland och så men det är inte så att jag gråter floder över detta.
Men det är hela sättet hon gör det på!!!!!
Jag skickar ett sms....hon kanske svarar på ett men inge mer. om man ringer henne är det sällan hon svarar och vi har stämmt träff men det rinner bara ut i sanden.
Nu har jag raderat hennes nummer och skiter i henne fullständigt men det stör mig i alla fall.
Jag är inte bra på att bli ignorerad. Jag svarar enbart på tydliga markeringar, så tänk på det. Jag svarar inte positivt på att bli ignorerad...Jag ´blir sur och vill veta orsaken och om personen inte vill träffa mig eller om den bara inte kan vett och etikett och även om det är givet att personen inte vill träffas så tycker jag inte att det är rätta sättet att visa det på. Då kanske man istället ska säga att man inte vill träffas eller höras igen!?!? för varför skulle det vara så jävla svårt?? Om man är vuxen så ska man väl sköta saker på ett vuxet sätt??
Jag vet inte, det är bara så jag ser på saken.
jag som svarar väldigt bra på gränser och regler.
iofs så är hon inte den enda som har givit mig denna behandling....finns andra som inte kan uppföra sig och det stör mig ännu mer. =)

skitsamma.... Jag klarar mig nog!!!