Jag har pratat om att dö.
jag har pratat om hur döden är min sista väg ut ur detta.
på något sätt har döden blivit min sista livlina, ja livlina ,hur konstigt det än låter. det är min sista utväg o mitt sista hopp.

jag har drömt om det och fantiserat över ur det skulle vara att ta mitt liv...
och i måndags fick jag nästa reda på det.

Jag svalde tabletter....jag hade bestämmt mig att det inte var värt att leva!
jag skulle ta alla mina tabletter som jag hade, det skulle räcka!!
Men han stoppade mig.... han slängde tabletterna i toaletten och spolade.
jag såg hur mitt sista hopp spolades ner i toaletten. Innan han spolade ner dom brottades vi om tabletterna i säkert 20 min.

jag fick åka till psykakuten och blev tvångsinlagd....DET VAR DET VÄRSTA JAG HAR VART MED OM. DÅ VILLE JAG DÖ ÄNNU MER.
det kändes hemskt.

visst jag har lärt mig en läxa och vill aldrig hamna där igen. ALDRIG!


Nu är allt jag tänker på att jag kunde vara död. jag borde ha vart död.
jag kunde vara borta för alltid....död...borta...inget.



jag vet inte hur jag ska hantera det,. hur ska jag känna över det?