Jag har svårt att tro på kärleken. Jag har svårt att tro att man kan hitta någon som man är lycklig med för resten av sitt liv. Jag har svårt att föreställa mig den ultimata lyckan av en fin familj och ett perfekt förhållande.
Jag vet att det troligtvis låter konstigt när det kommer från en som är i ett förhållande. Men jag känner så. Jag trivs i mitt förhållande och vill inte ha det på nått annat sätt, han är mannen i mitt liv. Men någonstans finns det där lilla kornet av oro. Oro eftersom jag lever efter sånt jag inte tror på.
Jag vet inte om jag känner så pga. mina föräldrars dåliga förhållande....eller mina erfarenheter av det andra könet och hur de beter sig i vissa situationer. kan hända att jag bara är en bitterfitta som vägrar tro att lyckan finns.

Det är som om jag har svårt att slappna av för att i vilken sekund som helst kan något hända som gör att allt skiter sig. För hur kan ett förhållande kunna hålla för alltid? och hur ska någon kunna orka med mig??

Jag är inte som alla andra, JAG ÄR INTE SOM ALLA ANDRA.
Jag behöver gråta, jag vill inte äta mat utan bara godis, jag vill alltid ha rätt. jag vill inte att du håller om mig, jag vill att du håller om mig, Pussa mig inte, varför pussar du mig aldrig? Jag hatar dig, jag älskar dig.
I'm hot and i'm cold, i'm yes and then no...
Tycker ibland att vissa relationer utan massa kärlek inblandat kan vara enklare och bekvämare, man kan vara ärligare och mer öppen. eller i alla fall jag....Jag är mer rädd för det själsliga än det kroppsliga!!!!

Jag kan i de flesta fall vara mer ärlig i känslolösa relationer.

Men jag älskar honom, det gör jag!

Jag vill vara med honom och jag ska vara med honom tills jag dör!